Varför är det så att man far ut när man ändå vet att man mest troligt lär vakna upp med största frågetecknet och den återkommande frågan, vad hände? och sedanfortsätter man till fas två av att vakna upp dagen efter och det är att man inser att man antingen är full fortfarande när man vaknar eller att man är så sjukt bakis att man itne vill leva en sekund till, ja det är underbart.
Efter att ha tagit itu med det låter man de så utslitna och meningslösa orden aldrig mer uttalas, men ändå, hur mycket man än menar det och tror på det just för stunden vaknar man upp likförbannat på samma sätt nästa helg. 
Vars sitter felet?

Sen undrar jag också varför man blir tagen för att vara hushållerska bara för att man råkar ha lov?
När jag klev upp imorse och väl lyckats plöja mig fram till köket möts jag av ett krigsfält av gröt i halva köket, och den andra hälften av köket bestod väl av disk då. Så efter att ha tömt godis skålen och funderat tre sekunder insåg jag att det var jag som var den lyckliga att få fixa undan allt. hallelujah
nu ska jag gå och snyta min snoriga näsa och ta tag i dagen, puss