ljus, varför är de så mysigt?'
ligger i sängen under en filt med mys musik och hela rummet fullt med tända ljus, och det är väl ungefär nu min drömprins ska komma hit och rädda mig från ensamheten..
men det enda som räddar mig från den för stunden är hälsopedagogiken, kan det bli mer tragiskt?
men jag trivs ändå med mig själv som sällskap,
man får oftast de svar man vill, kanske inte de rätta svaren, men dom man vill höra för stunden kanske. 
och det känns som om man har all tid i världen att knyta upp och skryckla ihop alla knepiga funderingar man har,
leta fram vars den där lilla hjärte-biten är som försvann när det gick sönder. bara för att han hade sönder dig behöver man inte vänta på att han ska komma och laga dig, man pusslar lika bra själv, för då får man bitarna vars man vill ha dom, där man tycker att dom passar. 
dock brukar man inte bli så himmla vettig av försöka få alla bitar att falla på rätt plats, men det gör inget,
för jag tror man behöver fundera på hur mycket livet suger, hur mycket man missslyckats, hur mycket man saknar, hur ont det där lilla gjorde, hur hopplöst allt kan vara för att sedan inse; fan vad livet är underbart ändå

tycker alla borde sluta vara så nere, det smittar av sig så
tror man måste komma på att det är man själv som sätter gränserna för hur man mår.
Visst fan blir man deppig och trasig av att sitta och gräva ner sig själv i dåliga tankar
och visst fan är det så att allt suger om man har inställningen till det
jag tror man måste sluta tycka så jävla synd om sig själv för ingenting, som att man tycker att det är kul att må dåligt. för så är det för mig, jag tycker om att tycka synd om mig själv, jag tror att det är synd om mig
men in my ass att det är, långt ifrån